Dommerbloggen

Så var dag 1 her i Gaziantep over. Det har vært en mye bedre dag enn gårsdagen.
Fredag var satt av til reisedag, og den dagen klarte jeg å bruke ganske bra.
Gaziantep er ikke verdens navle, så det gikk med litt tid til å sjekke flytider før jeg fant en god reiserute.

Reiseruten jeg kom frem til var Oslo – Amsterdam, Amsterdam – Istanbul og Istanbul – Gaziantep. Flyet fra Oslo hadde avgang kl.06.30 og skulle lande i Amsterdam kl.08.35. Videre skulle jeg da til Istanbul kl.09.30, som skulle lande kl.13.45 lokaltid.
Fra Istanbul gikk flyet med Turkish Airlines kl.17.30. Dette skulle under normale omstendigheter ikke være noe problem, men slik gikk det virkelig ikke.
Etter ca.10 min forsinkelse fra Oslo og kø under innflyging til Amsterdam grunnet kraftig vind, landet jeg først kl.09.05. Da kom den gledelige beskjeden om at KLM hadde booket meg om til ett annet fly. Dette hørtes jo fint ut. Jeg gikk til transferdesken for å finne ut når jeg skulle fly videre. Der fikk jeg beskjed om at jeg var booket om på ett fly som skulle reise fra Amsterdam kl.20.00, og lande i Istanbul kl. 00.30. De på KLM kunne ikke fortelle meg når jeg hadde fly videre til Gaziantep.

Nå skjønte jeg at dette ikke kom til å bli en ”god” dag. Så jeg tok en telefon til AMEX for å høre om de kunne se i sitt system hvor og når jeg skulle fly videre. De fortalte meg at jeg hadde blitt booket om fra Istanbul til Gaziantep med første flyet kl.07.30 lørdag morgen. Det fristet ikke så veldig, og var egentlig helt uaktuelt. Heldigvis så fant vi ett fly med Turkish Airlines fra Amsterdam til Istanbul kl.11.40. Jeg fant ut at denne flighten var 20 min forsinket, og siden klokken ikke var mer enn ca.9.30 så skulle dette gå bra. Men først måtte jeg finne ut om jeg klarte å få tak i bagasjen min slik at jeg kunne sjekke inn den på den nye reiseruten. KLM klarte å finne bagasjen min og stoppet den. Det skulle ikke ta lang tid før jeg kunne plukke den opp på belte 14.

Etter en kjapp telefon til AMEX så var den nye reiseruten i boks, og siden turen Istanbul – Gaziantep var booket med Turkish Airlines klarte AMEX å bruke denne på den nye reiseruten. Så tilbake til bagasjen. KLM mente det ikke skulle ta mer enn 30 min. før den dukket opp på belte 14. Dette gjorde den ikke. Når klokken nærmet seg 11 og jeg fremdeles ikke hadde fått noe bagasje, gikk pulsen opp flere hakk. Så da var det å stille seg i køen for å snakke med KLM igjen for å se om de kunne finne den. De kunne ikke si annet enn at de jobbet med saken, men ikke hadde funnet den enda. Dette hjalp ikke så veldig på stressnivået mitt.

Så da var det bare å gå til innsjekk på Turkish Airlines for å høre med de når de stengte innsjekk. I skranken møtte jeg to hyggelige damer som sjekket opp om bagasjen min var funnet, noe den så klart ikke var. Så etter litt frem og tilbake hadde jeg 15 min. på å få tak bagasjen min. Jeg bestemte meg der å da for å sjekke inn slik at jeg uansett kom med flyet, så fikk bagasje være bagasje.

Nede i bagasjeområdet gikk tiden veldig fort. Så når klokken ble 11.15 og det ikke var kommet noe bagasje, var det bare å stille seg i kø til KLM igjen for å melde bagasjen tapt og sørge for at de fikk sendt den til hotellet. Når jeg endelig var min tur og hadde fylt ut de nødvendige skjemaene for å få bagasjen tilsendt, snudde jeg meg mot båndet en siste gang for å se om kofferten min var kommet… Og da kom den gitt..
Jeg tror ikke jeg har løpt så fort eller så langt med bagasje før, men jeg var for sent ute. Innsjekken var stengt!! Hva nå??? Da var det bort til skranken til Turkish Airlines for å høre om det var noe mulighet for å få bagasjen med på flyet. De tok en telefon til gaten for å høre, og de sa dette skulle gå bra. Endelig ett lyspunkt i en hittil mørk dag.
Sikkerhetskontrollen i Amsterdam er først når man kommer frem til gaten. Når jeg kom frem til gaten fikk jeg beskjed om at flyet var forsinket med totalt en time. Nok en gang ante jeg at jeg ikke kom til å rekke det neste flyet fra Istanbul. Jeg hadde sjekket med AMEX når jeg snakket med dem, så jeg visste at det neste flyet til Gaziantep gikk kl. 23.30, så jeg tenkte ikke så mye på om jeg ikke rakk det første flyet, og håpet bare at det flyet kl. 23.30 ikke var fullt.

Etter å ha tømt kofferten for å finne det jeg hadde av væske i kofferten fikk jeg levert den i gaten. Endelig. Nå var det bare å vente på avgang. Vel inne i flyet sank jeg ned i setet og kunne puste ut. Nå var det bare å håpe at jeg fikk plass på ett av de to mulige flyene fra Istanbul. Når vi taxet ut for å ta av kom den ene flyvertinnen bort til meg og gav meg nytt boardingkort. Jeg skjønte ikke helt hva hun mente med en gang, for jeg hadde jo fått boardingkort til 17.30 flyet når jeg sjekket inn. Men Turkish Airlines hadde funnet ut at jeg ikke kom til å rekke dette flyet så de hadde booket meg om til 23.30 flyet. Det var helt greit for meg siden jeg da visste at jeg kom til å rekke dette flyet og at jeg kom frem i tide. Jeg hadde fem timer ventetid i Istanbul før siste flyturen. Heldigvis traff jeg andre dommer kollegaer så å si med en gang så disse timene gikk ganske fort. Det siste flyet gikk til oppsatt rutetid og vi lander på rute i Gaziantep kl.01.05. Til stor glede fikk jeg også bagasjen min i tide.

Vi ble møtt på flyplassen av representanter fra det tyrkiske basketballforbundet, og etter en liten buss tur var jeg fremme på hotellet. Der fikk jeg den hyggelige meldingen om at det var avreise for den obligatoriske løpetesten kl. 09.00 lørdag morgen. Når jeg kom inn døra på hotell rommet var klokken rukket å bli 02.00. Da hadde jeg vært på reisefot i 21 timer. Det tok ikke lang tid før jeg sovnet, men det ble ikke mange timene på øyet før det var på tide å stå opp.

Dag 1.

Ikke veldig våken eller opplagt var det avreise til hallen. Kroppen var nok ikke helt fornøyd etter fredagen, men det var vel ikke så mye jeg kunne gjøre med det. Det var bare å bite tenne sammen og fullføre løpetesten. Alle 35 deltagerne bestod løpetesten.
Så blide og fornøyde returnerte vi til hotellet for en dusj og frokost før det var første samling.

Fornøyde kandidater etter fullført løpetest.

Instruktørene her er Richard Stokes, Alan Richardson og Miguel Betancor (han kommer først mandag morgen).
Dagens samling var mer enn velkomstsamling. Her fikk vi informasjon om hva som kommer til å skje denne uken vi skal være her, hva instruktørene ser etter i oss som kandidater og utdeling av diverse utstyr. (Dommerskjorte, fløyte, piqueskjorte og regelbok.)

Alan hadde også ett lite innlegg om 3PO og hvorfor de gjort endringer i mekanikken.
Turneringen vi skal dømme her er Türk Telekom International U16 Men’s Tournament. Det går seks kamper hver dag, så det er kun 18 av oss som får dømt hver dag.

Det var knyttet litt spenning til nominasjonene, spesielt fra min side. Jeg håpet å slippe nominasjon i dag grunnet den lange fredagen. Så når nominasjonene kom opp og jeg så at jeg ikke skulle dømme, jublet jeg nok litt inni meg.

Etter lunsj var det klart for kamper. Kampene spilles i to forskjellige haller. Den ene ca.10 min med buss fra hotellet, mens den andre ligger ca.30 min unna. Den hallen nærmest hotellet har tilskuerkapasitet på ca. 2000 ,og den andre har plass til ca. 5000.
Jeg dro til den store hallen for å se dagens kamper der.

Først ut var Frankrike – Georgia. Denne vant Frankrike 89 – 51. Kamp nr. 2 var Iran – Slovenia, en kamp Slovenia tilslutt vant 71 – 60. Dagens siste kamp var Bulgaria – Kina. Denne så vi ikke ferdig når vi fikk tilbudet om å dra tilbake til hotellet i pausen. Kina vant denne kampen 91 – 66.

Nå har det blitt legge tid for oss her i Gaziantep. Ny dag venter i morgen, og da blir det nok en tur ut og lufte fløyten litt. Så da er best å være opplagt og klar til kamp.

God Natt.
PK

19th Clinic for Euroleague Basketball – FIBA Europe International Referees

Så var det dags för en ny säsong. Bland många clinics är det även dags för Euroleagues försäsongsclinionc, denna gång i Treviso, Italien. Undertecknad tillsammans med Oscar Lefwerth, Lahdo Sharro och Appe Kalpakas tog sig via flyg till Milano och en hyrbil till Treviso som ligger straxt norr om Venedig. Under tre ganska hektiska dagar samlades 97 domare, 22 observatörer, 46 kommissarier samt ca 30 coacher för att förbereda sig inför kommande säsong.

EL referees department består sedan förra säsongen av följande personer;

· Costas Rigas, Grekland

· Goran Radonjic, Frankrike

· Romas Brazauskas, Litauen

· Carl Jungebrand, Finland

· Juan Carlos Mitjana, Spanien

På följande rader kommer en liten sammanfattning från detta möte.

Tisdag 15/9

Tisdagen började med att Costas Rigas, director of referees, hälsade samtliga välkomna. Han fortsatte sedan med att sammanfatta säsongen som var och i det stora hela var han nöjd, men tillade samtligt att det som alltid finns förbättringspunkter på olika områden. Han återkopplade även till det just avslutade VM:et och konstaterade att vi har mycket duktiga och kompetenta domare i Europa. Vi kom även att titta på några situationer på DVD från den senaste säsongen som beskrev vissa punkter som Costas nämnde i sin inledning. Coacherna fick även komma till tals och ge sina synpunkter på förra säsongen. Mycket handlade om konsekvens (consistency) och andra speciella spelsituationer. Man vill från coachhåll få en mer konsekvent och tydligare bedömning av vissa sistuationer. Mycket handlade om screens och pick´n roll.

En timme ägnades även åt de nya regler som införs denna säsong.

Efter lunch bar det av till hallen för en praktisk demonstation av de ämnen coacherna diskutera på förmiddagen. Detta var en bra lektion som på ett tydligt sätt visade på att mycket handlar om vikten av domarnas spelförståelse, dvs. veta vad som kommer att hända och vart domaren ska fokusera på banan. Tillbaka på hotellet började vi diskutera vilka ämnen (points of emphasis POE) som vi ska fokusera på till kommande säsong, mer om detta senare.

På kvällen började två separata möten. Dels ett som handlade om de trainers som kommer att arbeta under kommande säsong. Kärt barn har många namn; domarcoach, mentor, observer, instructor etc, i år är namnet trainer. Syftet med projektet är att jobba med en grupp domare som anses vara på gränsen till att kunna ta över från den generation som redan har, eller kommer att sluta inom de närmsta 1-2 åren. Det handlar inte bara om att ge feedback vid matcher utan att även jobba med frågor som gör det möjligt att utveckla domaren på de områden där det finns förbättringspotential. Detta kommer att vara en tvåvägskommunikation, det hänger minst lika mycket på adepten som på trainern. För detta har det tagits ut 22 domare och 11 trainers och undertecknad har fått äran och det ansvarsfulla uppdraget och vara en de trainers som kommer att jobba under kommande säsong, det ska bli mycket spännande. De trainers som kommer att arbeta under kommande säsong kommer från gruppen av observers.

Det andra mötet handlade om EL:s tutorsystem som redan togs i bruk förra säsongen. Detta kommer att fortsätta då utfallet från förra säsongen var gott. I år kommer det att vara 12 tutors (aktiva domare) och 30 domare som kommer att vara inblandade. Upplägget är detsamma som förra året, domarna ska till så stor del som möjligt döma med sin tutor under säsongen. Här ligger fokus på matcherna EuroCup och förutom domare från förra säsongen är samtliga ”rookies” med i denna grupp av domare.

Torsdag 16/9

Förmiddagen gick i testernas tecken. Först på morgonen var det dags för fysprov och senare på frömiddagen var det dags för teoriprov. Sammanfattningsvis kan glädjande sägas att samtliga domare klarade alla prov utan problem.

Innan lunch fick vi en genomgång att olika sätt att förebygga skador, en ganska kort men koncis presentation som visade på vikten av god förebyggande träning.

Efter lunch var det dags för en utflykt till hallen igen, denna gång för en presentation av coach Jasmin Repesa (http://en.wikipedia.org/wiki/Jasmin_Repe%C5%A1a). Han gick in på olika ämnen. Även han berörde vikten av spelförståelse hos domarna. Han talade även om olika typer av försvar av screens och pick´n roll. En mycket givande stund som återigen speglar nyttan av att coacherna ges möjlighet att ge sin syn på vårt arbete.

Efter en paus var det dags för pratisk demonstration av 3PO. Det var Romas och Carl som stod för detta. Mycket handlade om god position och att hela tiden vara rörlig i förhållande till spelet. En sak som det trycktes på extra mycket, och som det kommer att fokuseras på i höst, var respekten för varandras områden. I många klipp som visades under clinicen var det tydligt att många avblåsningar kommer från en felaktig position. Oavsett om dessa är rätt eller fel, tyvärr är de flesta fel, så måste detta upphöra. Vi måste lita på varandra och den kompetens vi har för att göra korrekta bedömningar. Mycket kommer i fortsättningen att krävas av domarna i form av att de måste vara beredda på att bevaka två händelser i en. T ex foul i samband med skott och om 24 sek gick innan eller efter avblåsningen.

Tillbaka till hotellet för kvällen sista punkt vilket var gruppdiskussioner utifrån några förvalda videoklipps. Grupperna diskuterade dessa situationer och skulle ta fram ett beslut för vart och ett av klippen. Dessa skulle sedan i plenum redovisas och vi skulle i och med detta komma fram till en gemensam tolkning. Som alltid finns det olika uppfattningar med var en av avsikterna med övningen och dessutom se till att vi hittar och respekterar en gemensam tolkning. Det var stundtals ganska hett men vi enades till slut.

Fredag 17/9

Först ut sista dagen var Carl Jungebrand som talade under ämnet ”referee presence”. Hur för vi oss på banan? Hur ser vi ut? Vad säger vi? Hur säger vi det? Hur jobbar vi tillsammans med coacher och spelare? Detta nämns alldeles för sällan på domarsammankomster, men är en helt avgörande sak om du ska lyckas i ditt domarskap. Calle ägnade en timme och detta och hade många intressanta vinklingar på ämnet och det hela var mycket uppskattat.

Efter en paus var det lite praktisk och administrativ information från Euroleague.

Efter ytterligare en paus talade Costas om game management, detta kopplat till Calles presentation blev en mer illustrativ presentation då Costas visade några klipps i anknytning som visade på bra och dåliga exempel på hur detta hanteras.

Ny paus och sedan var det dags för Calle igen. Många gånger händer det lite oväntade saker på planen. Men mycket handlar om vår förmåga att vara förberedda för detta. Detta illustrerade Calle med några bra exempel kopplas med några bra videoklipps

Paus igen och dags för Goran Radonjic som på ett mycket engagerat sätt visade ytterligare exempel på situationer från förra säsongen och hur vi i fortsättningen ska kunna hantera dessa på ett bättre sätt. Mycket kopplas till domartekniken och vikten av att vara koncentrerad på sitt område.

I direkt anslutning till detta gick vi in på det som kommer att vara POE (pionts of emphasis) för kommande säsong. Dessa är som följer;

1. Stegfel

Det har konstaterat att ca 50 % (!) av de stegfelsavblåsningar som gjordes förra säsongen var fel. Vi måste bli bättre på att bedöma dessa situationer för att inte skapa förvirring kring vad som är rätt och fel.

2. Uppträdande av spelare och coacher

Detta område var det fokus på förra säsongen, men det finns fortfarande förbättringspotential. Vi kan inte tillåta coacher utanför boxen och ej heller acceptera spelare och coacher som verbalt eller med gester protesterar mot domslut. Här måste vi ha en tydlig linje och inte vara rädda för att backa upp varandra.

3. 3PO – areas of responsability

Vi måste bli bättre, inga avblåsningar från ”fel” domare. Lita på varandra, om du inte ser gissa inte, skaffa dig i stället en bättre position innan du tar och använder pipan. Vi måste få centern mer involverad i dömandet, det ligger fortfarande för många ”calls” hos lead.

4. Osportsliga fouls.

Vi vet vad regelboken och tolkningarna säger och inget annat ska vägas in i våra beslut. Vi måste bli mer konsekventa gällande detta ämne och här har vi mycket tryck från coacherna på att detta ska bli bättre.

5. Foulkriteria för matchen – ”clean the game”

Vi måste överhuvudtaget bli mer konsekventa kring vad som är korrekt eller ej när det gäller kontakter. Det är inte volleyboll och det är inte handboll, det är basket. Med anledning av detta är det så viktigt att domarna jobbar vidare med sin spelförståelse för att förstå vad som försiggår på planen, och även förstå varför detta sker.

Som avslutning tackade Costas för en väl genomförd clinic och önskade alla lycka till för den kommande säsongen.

Vi som är observatörer fick jobba övertid och hade en timmes samling där vi gick igenom förutsättningarna inför kommande säsong. Vi kommer att göra vissa justeringar avseende bedömningsskalan och lägga större krav på vad som återkopplas i rapporterna. Det som skrivs måste vara mycket tydligt för domarna, så de vet vad som förväntas av dem under de kommande matcherna.

Avslutningsvis kan jag säga att detta var en av de bättre sammankomsterna under de tio år jag varit med. Mycket konkret, olika inslag och talare, bra videoklipps bidrog till det positiva intrycket. Enda minuset var att vissa dagar blev långa, men det är ganska ofrånkomligt när vi ska försöka klämma in detta mellan två stycken basket VM.

Lördag 18/9

Tidig morgon och sedan i bil till Milano bara för att upptäcka att flyget var inställt. Jag ska inte nämna flygbolaget vid namn men vi var inte impade när vi fick veta att nästa flyg de hade plats på gick på tisdag den 21:a…. så det blev att boka nya biljetter med Lufthansa och sedan komma hem åtta timmar försenade, men det är en annan historia…

Lasse Klaar

Dag 9 er godt igang og på morgenmøtet ble det gitt en kort oppsummering fra en av instruktørene; Roger Schwarz. Inntrykket til instruktørene er at det er blitt brukt riktige kriterier for foulavblåsninger, mye bra «no-calls» i bruken av vertikalitetsprinsippet. Kommunikasjon og samarbeid har vært 2 hete temaer igjennom hele turneringen, også der var instruktørene godt fornøyde.

«Gamecontrol» var de stort sett fornøyd med, i form av kontroll på selve kampen, i tillegg til kontroll på spillere og lagledere. En gjenganger har vel vært noe mangelfull kontroll på lagbenkområdene i form av spillere og lagfunksjonærer som befinner seg utenfor lagbenkområdene, eksempelvis spillere som varmer opp og tøyer nedenfor endelinjen.

For vår del ble det nesten som forventet ingen kamper, mao ble det som planlagt en tur på stranden. Så denne dagen bød ikke på andre utfordringer enn at man måtte huske å smøre seg med jevne mellomrom.

Med solfylte hilsner til et regnfullt hjemland;

Torkild og Jan Henrik

Dag 8 er igang og kamper fra foregående dag er gjennomgått. Ingen revolusjonerende situasjoner som det ble lagt vekt på, men ikke uventet ble vi minnet om viktigheten av konsentrasjon helt til siste sekund i samtlige kamper.

Siste runde i mellomspillet og konkurransen tilspisser seg. I denne fasen av turneringen blir det virkelig åpenbart hvilken rolle poengforskjeller spiller inn. Det er derfor vi ofte blir minnet på at fokus er viktig igjennom hele kampen selv om det går mot slutten av en kamp, og det er innlysenden hvem av lagene som kommer til å vinne. Et poeng fra eller til kan i mange tilfeller være avgjørende hvorvidt et lag går videre, uahvengig av hvem som faktisk vinner kampen. Dette var en problemstilling Torkild fikk føle på i kampen

Nederland-Georgia, der Nederland måtte vinne med 9 for gå videre fra mellomspillet. Nederland vant etter iherdig velfotjent med 12 poeng.

Selv følte vår norske FIBA-dommer at han og resten av «crew`et» lot i grenseland mye gå uten å blåse, noe som skulle vise seg å være stikk motsatt av det observatøren mente. De fikk nemlig tilbakemelding om at han faktisk savnet noen flere «no-calls» og at det ble blåst noe overkant antall fouls.

Selv hadde jeg kampen England-Portugal, noe som skulle vise seg å by på en noe annerledes utfordring. Kampen i seg selv var ikke særlig krevende, men en svært overivrig meddommer bidro til at det i flere tilfeller oppstod mistforståelser og dårlig kommunikasjon. Det førte også til en del unødvendig harde og strenge avlåsninger, noe som ble påpekt av instruktøren etter kampen.

Med 2 minutter igjen av kampen leder England behagelig med 10 poeng, og Portugal fouler med vilje i håp om å begrense tapet, noe som viser seg å være ineffektivt. England ender opp med å vinne med 12 poeng.

Imorgen er det kun 2 kamper, værmeldingen ser svært lovende ut, Norge spiller en av kampene, mao det minner faretruende mye om oppskriften på en strandtur.

Da er jeg kommet hjem fra EM U20 i Østerrike, og påfølgende ferie et annet sted. Som lovet tenkte jeg å oppsummere litt fra mesterskapet:

Turneringen var etter mitt skjønn meget godt avviklet, og jeg tror ikke det var mye som ikke fungerte veldig bra på den tekniske fronten der nede. ”Normalen” er nok dessverre at det alltid er noe som ikke fungerer i slike turneringer, men her tror jeg faktisk alt fungerte veldig bra. Det innebar stor forutberegnelighet, og ingen venting eller annet grunnlag for irritasjon for noen av lagene (eller dommerne..).

Norges innsats var veldig god, og det var bare ”tilfeldigheter” som gjorde at Norge ikke kom seg videre til en semifinale; til det var laget godt nok. Og det lovervirkelig godt for Norges fremtid at vi har så mange spillere på et internasjonalt høyt nivå. Spesielt når vi vet at både lagene over og under (i alder) også er veldig gode.

Nå gjenstår det bare at Norge lykkes helt i en slik turnering; for det må et lag gjøre da det i denne turneringen var tale om små marginer mellom i alle fall de 15 øverste lagene. Norge skulle ha vunnet over Østerrike, og som vi vet vant altså Østerrike hele turneringen og er nå i A-puljen neste år. Det samme er Sverige, og også Sverige er et lag Norge er jevngode med.

I de kampene jeg fikk dømme var det 2 kamper med overtidspill, og kun en (av i alt 8 kamper) hvor det ble seier med mer enn 3 poeng så vidt jeg kan se ut fra det jeg har notert på dommerkortet her.

Med andre ord meget små marginer, og hadde eksempelvis Norge slått Østerrike hadde dette laget vært ute av sluttspillet for en topp 4 plassering. Samtidig hadde England – som kun tapte en kamp i turneringen – gått videre, og etter min vurdering var også dette det beste laget/det laget som spilte best basketball i hele turneringen.

Som dommer opplevde jeg en stadig fokus på 2 viktige områder; ansvarsområder og ansvarsfordeling mellom dommerne. Med det siste mener jeg at det er meget stor fokus på hvem som er ”crew-sjefen”, og dette er en strategi jeg håper at Norge vil ta etter.

Med ansvarsområder sikter jeg til at det skal mye til – forutsatt at dommerne er noenlunde jevnbyrdige – for at vi skal dømme i andres ansvarsområder. Vi er tre dommere, og normalt ser den ansvarlige dommeren klart best situasjoner i eget ansvarsområde, og for en av de to andre å da blande seg inn kan medføre at avgjørelsen blir feilaktig; det vil skje enda flere ganger enn det allerede gjør.

I motsetning til hva enkelt andre skribenter måtte tro var fokuset på det faglige stort den drøye uken vi var i Østerrike. Samværet og ikke minst samarbeidet med internasjonale kollegaer og FIBA-instruktører gjør slike turneringer til en skikkelig vitamininnsprøytning.

Men det skader vel ikke at forholdene rundt for en gangs skyld var meget gode!

Fridag….Skål!

God natt

Mvh Torkild og Jan Henrik